Förra lördagen (16/9) arrangerades Stockholm halvmarathon och jag var en av de ca: 13000 startande. En utmaning med loppet för mig var att genomföra det helt barfota vilket nu är det längsta jag sprungit utan något på fötterna. Det gick toppenbra! Så klart var fötterna ömma efteråt men det var ju resten av kroppen också.
Det var uppmuntrande att höra alla som kommenterade och la märke till att jag inte hade något på fötterna. Jag kunde lågt räknat höra minst tre sådana kommentarer per kilometer, de flesta förvånade och många imponerade. För mig är det kul att visa att det är möjligt att göra detta och jag hoppas det kan inspirera andra att pröva. Jag är så klart inte den förste som gör detta, det finns ju många legendarer som sprungit barfota. Mest känd är Abebe Bekila som slog världsrekordet på maraton barfota 1960 men det var ett tag sedan och det är skillnad att växa upp utan löparskor. För mig är det min tredje säsong med barfotalöpning och jag är uppvuxen med skor. På så vis var det en utmaning för mig.
Vad är anledningen att springa barfota för mig? Jag skulle säga att det är tre anledningar. Det är en skön känsla att ha full kontakt mot underlaget med lätta fötter. Det är en protest mot konsumtion. Sist och viktigast, det går! Evolutionen har mejslat fram ett biomekaniskt underverk med möjlighet att skapa slitstarka sulor. Det är värt att fira tycker jag! Jag skulle kunna lägga till att det är kul att ha starka fötter och vader också. Det har blivit en märkbar volymförändring på dessa. Muskler på framsidan av underbenet har framträtt och klättringsskorna känns trängre. Jag märker av de starkare fötterna när jag spelar t.ex. fotboll då jag inte vrickar till fötterna lika lätt och om det händer är risken för att det ska kännas efteråt mindre. Det skulle jag varit väldigt tacksam för när jag spelade som mest. Det är även praktiskt med starka fötter i klättring för att kunna stå på små fotgrepp men detta är bisaker som jag inte räknar till de stora anledningarna.
Även om fler bejakar barfotalöpning och detta underverk kommer vi tyvärr förmodligen inte se mindre skador inom löparidrotten på kort sikt och vi har ingen aning vad som väntar på lång sikt. Den som dras med skador i skor och vill förändra sitt löpsteg genom minimalistiska skor eller köra barfota kan lyckas. Vi kommer nog även se en hel del drabbas av skador och problem just genom att pröva barfotalöpning. Nyckeln för att undvika skador torde vara att lära sig tyda signalerna från kroppen. För den som vill grotta in sig i forskning kring skor och barfotalöpning vill jag rekommendera en artikelserie av Jacob Gudiol på bloggen Träningslära.
Att springa barfota ändrar automatiskt löpsteget jämfört med att springa i dämpade skor. Lägg märke till mitt böjda framben och jämför med personen längst till höger i bilden. Vi är i samma läge av löpsteget men det ser ganska annorlunda ut. Förhoppningsvis landar jag med tyngdpunkten rakt ovanför min fot och får som bonus ett steg som inte bromsar rörelsen. Läs mer om forskning kring barfotalöpning och löpekonomi. Jag är förvånad över höjden i mitt språng och ser fram emot att få hjälp att göra en löpstegsanalys framöver.
Så lite tips och tankar om min barfotaresa så här långt. Det som alla säger stämmer, ta det lugnt i början! Jag gjorde ett fel i min introduktion. Jag tänkte att det var sulorna som främst behövde vänja sig så jag körde tätt med korta pass helt barfota, pass som jag efterhand förlängde. Effekten blev överbelastning och ständigt ömma vader. Inget allvarligt, bara vila så gick det bra. Efter att jag förstått detta har jag rullat på och tagit återhämtningen i vaderna på allvar. Det gör ju så klart att det blir svårt att nå topprestationer snabbt men andra säsongen avslutade jag med att köra Hässelbyloppet barfota på personbästa. Det blev en del blåsor men helt under kontroll ändå. Inte värre än skavsår. Nu är jag alltså uppe på 21 km och fötterna klarade sig hur bra som helst! Återhämtningen i vaderna går numera också superbra och skiljer sig inte mycket från övriga delar av kroppen.
Innan jag började springa barfota var min löpträning på en betydligt mindre intensiv nivå så det går att säga att jag verkligen hittat glädjen i sporten genom att köra barfota. Framförallt har det blivit roligt att springa på asfalt, något som jag tidigare ogillat och strävat efter terrängen istället. Nu gör terränglöpning att jag behöver skor men det är kanonkul trots det!
Många är skeptiska mot att springa barfota på asfalt i början men det har gått jättebra för mig. Det är skillnad på asfalt och asfalt, undvik den grova och är det bilfritt spring gärna på den blankslitna sköna delen där bilarna kört. Visst, du kommer känna de små stenarna från vinterns halkbekämpning på gångvägar, få en och annan pytte inre blödning och en del blåsor. För skonsammare underlag rekommenderar jag friidrottsbanor. Gräs gillar jag faktiskt inte så mycket eftersom det kan dölja sig oväntade saker i vissa gräsmarker. Ta det lugnt i innerstadsmiljö eller skippa det. Det värsta som hänt mig är att jag klivit på en nymålad vägbanemarkering och bränt mig. Slitsulan klarade sig bra men hålfoten fick en rejäl brännskada.
Njutningen av barfotalöpningen överträffar ändå allt detta!
Just do it!
/Henning
PS. Jag försökte fästa tidsmätarchipet med kirurgisk tejp men det fungerade inte bra. Efter fem km började det lossna så tejpa ordentligt eller skaffa kardborrband! Sedan måste en film från invisible shoes med igen. Denna gång skitsnack folk snackar om barfotalöpare
Hen Solo 